Föregångaren till Jane Eyre

BOKBACKEN
Dag 7

  Bloggen hamnade lite i otakt efter söndagens inlägg när jag deltog i "Smakbit på söndagar". Idag lägger jag fram mina tankar om Charlotte Brontës "Professorn".

Rolands läsutmaning - Kategori 2 - boken handlar om en professor

Vald bok: "Professorn" av Charlotte Brontë. ISBN 978-91-7645-429-9 

(Modernista, 2016. Översättning: Anna-Karin Malmström Ehrling & Per Ove Ehrling)

  Boken var egentligen hennes första roman. Den refuserades 1846 och gavs inte ut förrän efter hennes död av den efterlevande maken. Littereraturvetare som studerat hennes verk har hittat spår av hennes första försök i så väl "Jane Eyre" som i "Shirley". Det är väldigt länge sedan jag läste "Jane Eyre" och ett av mina framtida projekt måste bli att läsa om den.

  Till viss del kan jag förstå varför "Professorn" blev refuserad. Den har en ganska svag inledning, tycker jag. I förordet beskriver Thomas Sjösvärd den som konventionell. 

  Fast egentligen reagerar jag mer negativt på de melodramatiska partierna av boken, som ligger på gränsen för acceptans och går ibland överstyr. Jag reagerar också på genusperspektivet, och då menar jag inte jämställdheten mellan könen utan snarare på vilka ordval som Charlotte Brontë lägger i Williams mun. Det känns inte som om det är något som han kan tänkas uttrycka. Där faller trovärdigheten en aning.

  Boken börjar med att föräldralöse tjugotvååringen William Crimsworth avvisar förslaget från några släktingar med position i samhället om att bli kyrkoherde. Han söker sig till sin äldre bror och börjar arbeta som kontorist i dennes fabrik. Men brodern behandlar honom illa. William får stöd av den inflytelserike Mr Hunsden som föreslår att han reser utomlands för att söka ny försörjning. Med hjälp av Mr Hunsdens rekommendationsbrev blir William anställd som engelsklärare i en pojkskola i Bryssel, senare får han även tjänst i den närliggande flickskolan. I franskspråkiga skolor tituleras läraren Professeure, därav bokens titel.

  Det är först i det skedet som boken tar fart. William är inackorderad i skolan och lär så klart känna de båda föreståndarna Monsieur Pelet och Mademoiselle Reuter. Inledningsvis är han lite intresserad av Mlle Reuter men upptäcker snart vilken relation de båda föreståndarna har till varandra. 

  Han får bekanta sig med tonårseleverna och tycker att flickorna är lika bångstyriga som pojkarna. I det här avsnittet finns en hel del beskrivningar som får dagens tonårstjejer att resa borst, med all rätt.

  På skolan arbetar även Mademoiselle Henri. Hon undervisar i syslöjd men föreståndaren har andra planer för henne. Hon vill att lärarinnan ska bredda sina kunskaper i engelska (Mlle Henri har haft en engelsk mor, men efter hennes död bor hon hos faster Julienne) och ber William att undervisa henne.

  Frances Evans Henri är lärarinnans fullständiga namn och utan tvivel den intressantaste karaktären i boken. Den bygger självklart på Charlotte Brontës egna erfarenheter. Hon gjorde två resor till Bryssel mellan 1842-1844 och studerade för läraren Constantin Héger. Han tillämpade en pedagogik med kreativa skrivuppgifter som sedan Brontë överför i berättelsen om William. Det ska även ha funnits amorösa intressen från Charlotte angående Professor Héger.

  Jag tänker inte avslöja alltför mycket om relationen mellan Mademoiselle Henri och William. Men det jag kan säga är att Charlotte Brontë bryter konventionerna för samtiden när hon ger Mademoiselle Henri utrymme att diskutera samhällsfrågor med William och Mr Hunsden, och dessutom låter henne göra det med emfas. De sista trettio sidorna är väldigt engagerande och höjer betyget för boken.

SLUTBETYG: Boken får 4 av 5.